Plastideal

Jag har en barndomsvän som jag har återupptagit kontakt med tack vare Facebook. Vi stod varandra nära under våra högstadieår i USA och redan då hyste jag enorm respekt för hennes intelligens, klokhet och skönhet. Hon flyttade innan vi slutade på gymnasiet, men när jag fick höra att hon senare läst journalism och spanska vid universitetet blev jag inte ett dugg förvånad.

Hon är lika vacker än idag. Och desstuom tävlar hon i triatlon. Hon har en stilig man, två supersöta barn och fantastisk villa. Nyligen fyllde hon fyrtio (vilket jag ocskå kommer att göra om ett halvår). På bilderna från hennes firande ser jag dock en annan kvinna. Hon har opererat in bröstinlägg lika stora som meloner. Magen, rumpan och höfterna har fettsugits.

Jag kan inte sluta titta på bilderna och undra, "VARFÖR?" Brösten ser ut som de väger lika mycket som bowling klot och sitter numera upptryckta nästan direkt under hakan. Visst är hennes ansikte lika fräscht som för trettio år sedan, men själv tänker jag att femtio inte längre känns särskilt långt bort. Hur kommer det då att se ut? Att inte tala om när man är sextio...

Jag förstår helt enkelt inte. Ja, ja, det är ett fritt val och man får göra som man vill. Detsamma gäller dock min blogg, och nu väljer jag att skriva att jag helt enkelt tycker det är för jävligt. Och jag kan inte hjälpa utan att undra, "Om jag hade bott kvar i USA, hade jag också velat bli en desperat hemmafru?"