Keeping your head above water is easy when you're only up to your ankles...

I have continued to be overly sensitive throughout the day, and it hasn''t taken much for me to start feeling pretty sorry for myself. I absolutely hate pity parties, and I seriously hope that it has more to do with P.M.S. than me actually believing that I have any right to feel as though I am the victim of any unfairness.

One reason why I have gotten in the habit of reading blogs such as Vimmelmamman and Börja om is that they put my so called problems into a-slap-in-the-face perspective. Especially this exerpt written by Vimmelmamman touched my heart and compelled me to go into Musikfrökens blog.

In the last entry, Musikfröken''s husband (or rather,widower, to be exact) writes the following:

Hoppas att era vänner, släktingar, syskon, föräldrar mm mm slipper den här jävla sjukdomen så att ni får ett bra liv.

Ta hand om varandra och fundera ett extra varv om det verkligen är så viktigt det där som ni bråkar om. Tänk på det för det kan vara sista gången och jag är bara så glad och tacksam att vi hann säga adjö och sitta och skratta åt våra upptåg innan döden kom. Ta hand om er och minns att det ni gör för en medmänniska kan vara så litet för er men gigantiskt för den så ta chansen och gör nån glad, för det skall jag göra. (hämtat från Musikfrökens blog)

Amen. Om shanti.